EMELIESiVERTSSON!

Det är med kärlek.

Varför ska den finaste känslan i hela världen även vara det mest hemska, jobbiga, olustiga känslan. Jag pratar förstås om kärlek. Det finns inget bättre. Att älska och att känna sig älskad, att dela sitt liv med någon, ha planer och mål med någon, att vara tillsammans med någon som älskar dig för den du är. Oavsett. Som jag skrev tidigare så har jag just insett vad som hänt och därmed börjat sörja. Inte nog med att jag redan var ledsen så har min kärlek börjat träffa någon. Den känslan. Aj. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det känns ungefär som att jag har blivit påkörd av en ångvält tusen gånger om. Jag tappade andan. Jag vill aldrig mer vara ledsen, bli sårar eller känna mig otillräcklig. Jag vill aldrig vara med om en break up igen, jag skulle inte önska min värsta fiende den här känslan. Jag känner mig så liten, osynlig och utbytt. 

Det enda jag vill är att det ska vara vi, han och jag. Jag och N, babe. Men samtidigt så blir jag så rädd. Jag vill ju aldrig vara med om det här igen. Någonsin. Jag vill aldrig igen känna såhär, jag vill aldrig bli utbytt, jag vill aldrig vara ledsen över en kille, jag vill aldrig känna att jag vill dö utan en kille i mitt liv. Jag blir illamående och skakig. Jag har gråtit, snorat och skrikit. Jag är arg, ledsen, besviken och kär. Fan.

Och jag vet att tiden läker alla sår, livet går vidare, det finns fler fiskar i sjön men om man inte vill det då? Om jag inte vill hitta en annan fisk? Vad gör man då? Måste man hitta en ny fisk? 

Varför kan man inte bara vara kära och lyckliga resten av livet som i sagor?

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas